Förmågan att kunna se över berget – och ta sig dit

Sedan jag flyttade till Tyskland för nio månader sedan har jag byggt upp en ny avdelning. Bara sex personer flyttade med till Berlin, resten är nyanställda. I samtliga intervjuer och samtal var jag ärlig och transparent när jag informerade om att ett oerhört tufft, men också väldigt kul, arbete låg framför oss. För mig var det viktigt att bygga ett team som klarar ett läge när alla svar kanske inte finns tillgängliga. Jag var därför tydlig med att det kommer att vara dagar som inte fungerar, men att jag alltid finns tillgänglig och att vi ska ha högt i tak och tillåta misstag.

Att så många börjar samtidigt skapar, om man gör rätt, en väldigt bra teamkänsla och jag är stolt över att jag lyckats skapa denna. Nu har vi kommit över peaken och det mesta av all träning är genomförd. Många har kommit till mig och sagt: ”Du förvarnade oss, så vi visste vad vi gav oss in på. Men vi har kul, vi utvecklas och du finns där när vi behöver dig.” Att ha förmågan att se över berget och att kunna visualisera det i ord och känsla, är en gåva som jag är tacksam över.

Jag är övertygad om att jag hade haft väldigt missnöjda medarbetare om jag inte förberett dem på hur den första tiden skulle se ut. Istället har jag fått respekt och tillit i takt med att de sett att mina förvarningar var befogade. I början hade flertalet av mina medarbetare känslan av att inte kunna någonting, jag är så stolt över dem - de har lyssnat och trott på mina ord när jag beskrivit för dem att inlärning innebär lösa trådar som till slut kopplas samman. Det är så hjärnan fungerar, det tar tid innan alla pusselbitar hittar sin plats till ett komplett pussel.

Själv har jag börjat om flera gånger under min karriär. När dagarna blivit rutin och utveckling saknats har jag gått vidare. En av de första gångerna gick jag från en tjänst som redovisningschef (med femton medarbetare under mig) där vi genomförde tuffa förändringar och lyckades vända företaget från förlust till vinst. Jag hade anställt och lärt upp majoriteten på det företaget och var lite som en ”mamma” och expert på samma gång. Att sluta en fredag och börja en helt ny tjänst i en ny bransch måndagen därpå var tufft. Från att ena dagen kunna allt -till att andra dagen vara en total novis som inte kan något är svårt, men nyttigt. Jag hade en stark drivkraft att bli lika bra i min nya tjänst och året därpå fick jag pris som årets nyanställd,  vilket kändes som ett gott betyg.

Att som ledare kunna förmedla och referera till sina egna erfarenheter blir så mycket starkare än om man inte själv gått igenom utmaningarna. Jag brinner för att se andra växa och att inspirera, mitt mantra är: ”Allt är möjligt, ingenting är omöjligt”. Som ledare kan jag göra skillnad och hjälpa mina medarbetare att sudda ut gränserna. Med uppmuntrande ord, högt i tak och massor av feedback så går det. Inte med alla, men med de allra flesta. I januari så sa jag till alla som jag intervjuade att den här resan kanske kommer bli den tuffaste som ni genomfört, men vi kommer att göra den tillsammans och vi kommer att ha kul på vägen. Redan nu känner jag att vi är där, exakt där jag sa att vi skulle vara, men tidigare än jag hade förväntat mig. Känslan att peka ut riktningen, sätta rätt förväntansnivå och sen hamna där man sagt är magisk.

Camilla Eriksson, Project Director Crew Operations Air Berlin och medlem i en av EGN:s Vice VD & Vice Presidents-grupper, har arbetat med förändringsledning under nästan hela sin karriär. På Medlemsbloggen skriver Camilla krönikor om ledarskap utifrån perspektivet ”Att våga är att vinna”, men också om livspusslet och förmågan att hitta sin passion som ger livet mening.

Här kan du läsa fler av Camillas krönikor.